Ett sätt att tillbringa en onsdagsnatt, 7 veckor innan barnet enligt planerna ska födas.
Klockan 02.00 blir jag väckt av Jessica, hon beklagar sig, det blöder (där det inte ska blöda! Annat än vid mens… och en eventuell förlossning…) och hon vill ringa förlossningen.
Jag accepterar hennes önskan och hon
ringer. Barnmorskan som hon talar med blir upphetsad och säger åt henne att hon skall åka Amulans in till sjukhuset på en gång!
Paniken kommer snabbt nu, Jonathan ligger och sover i sin säng och behövs egentligen inte
väckas, kan ju bli lite traumatiskt för honom då, ju.
Resultatet av vår planering blir att jag ringer far min, men Lillan svarar och jag förklarar situationen, och hon undrar om det finns nåt hon kan hjälpa till med. Jag
berättar att Jonathan sover i sin säng… (vi träffade dem alla dagen innan, så on visst att han var hemma…)
02.12 Lillan joggar ner från Astrakangatan och träffar ambulanskillarna som håller på att bära upp båren.
02.13 Ambulansen lämnar Liljeörnsgatan med destination Karolinska sjukhuset!
02.13 och 13 sekunder. Ambulansen sätter på blåljuset och jag känner hur tårarna nästan kommer. Och nu menar jag verkligen nästan, hur nära som
helst. Nu var det verkligen tungt.
02.21 Inskrivna på sjukhuset. En massa prover togs och glädjen, LYCKAN när hjärtljuden hördes var fantastik! Man kan säga att det var otroligt skönt, en underbar lättnad. Efter blodprov,
ultraljud och några andra konstiga undersökningar så konstaterades det att det blödde från moderkakan (låter ju inte så bra..) så Jessica (och jag…) fick läggas in i Rum 3 på förlossningen.
Tiden gick och vi väntade på om antingen blödningen skulle minska eller öka…
Blödningen var den samma, men däremot så fick kära Jessica värkar, sammandragningar som kom både tätare och hårdare…
Men barnets hjärtljud var bra. Dock så förklarade en barnmorska hur ett akut kejsarsnitt går till, var vi skulle göra du och sånt.
Vi väntade…
Vi väntade…
Vi lyssnade på de andra mammorna som skrek i rummen bredvid…
Vi väntade…
Vi lyssnade på de andra mammorna som skrek i rummen bredvid…
Vi väntade… och så!
Vid ca 6.10 så kontrollerade de livmodern med ultraljud igen. Nu konstaterades det att Moderkakan ligger över
livmodermunnen, vilket gör att barnet inte kan komma ut den vägen!
Nu var det kejsarsnitt, det var den enda utvägen. Jessica fick naturligtvis en mindre chock som i sin tur resulterade i att barnet hjärtljud gick upp i 190
slag per minut. Det är ju ganska mycket. Normalt för ett foster i magen är typ 110-160… (för de som inte är vårdutbildade…)
Fort. Upp på operation. Vi åkte hiss (lyxigt…) och de förde in mig i ett rum medan Jessica forslades iväg. Jag var tvungen att sätta på mig en vacker, vit bommulsdräkt som var rent. Skomuddar och en vanlig hederlig
hårnätsmössa. Jag halvsprang in i operationsrummet. 13 människor var i rummet (ja, jag räknade dem, ett flertal gånger, dessutom…).
Det var narkosläkare, systrar, barnmorskor, kirurg (antar jag…) och massa andra. Jag
försökte gör det jag kunde, dvs hålla Jessicas hand…
Det gick bra ett tag, innan narkosläkaren sa -God natt, Jessica. Detta var signalen att föra ut mig ur rummet. Tydligen är det så pass chockerande att se sin älskade sövd,
sövd med slangar och grejer överallt.
Nu följde de längsta minuterna i världshistorien, och detta är ingen överdrift. Händerna vitnade…
Jag lyssnade på ljud…Jag blev omklappad av de fyra människor som var med mig…
(barnmorskor och dyl…)Och plötsligt!06.36
En underbar kvinna kommer utgående (i rask takt) med min SON, den oslagbara Malte Delta Junior… (ordning ej fastställd.)
Den numera stolte fadern klipper av navelsträngen. (ja, jag såg att sjukhuspersonalen redan klippt av moderkakan, men jag lät dem tro att jag inte fattade det.).. det sprutade blod, då det fanns kvar i navelsträngen (nu
trodde återigen sjuhemspersonalen att jag skulle svimma eller nåt…).
Men det var det ljuvaste blodsdroppar som någonsin fallit ner på golvet på det sjukhuset.
Pojken vägde in på stadiga 2098 gram… Kanske ingen jätte, men
är man född i 33:dje veckan så… eller för att lätta förklara. 1,5 månader för tidigt född. Någon längd mätte de inte, tydligen inte så viktigt längre.
Efter provtagning på pojken så lades han senare på dagen i en kuvös, varmt och fint.
Malte Delta Junior mår nu bra och hälsar att han tänker ta en plats i landslaget fram mot våren 2020..
Jessica var otroligt duktig och jag är mer än stolt över henne!
Nu är klockan 23.00 på kvällen och det börjar bli dags för den nyblivne tvåbarnsfadern att sova lite…